Jag fattar inte att det bara är 4 veckor till jul.. Det är ingen snö här, vilket är väldigt ovanligt, och bidrar till känslan av det fortfarande är höst... Lite frost kom det, men det har redan regnat bort.

                   

Men igår var det söndag, första advent, med julmusik i bakgrunden och framdukad mysfrukost med risgrynsgröt och hela kånkarongen. Man kan ju tro att vi satt där hela familjen, med vattenkammade barn som satt rakryggade på sina stolar och åt fint. Men ehh, näe... Möjligen i ett parallellt universum. ;P

Alva vägrade äta gröt och skrek rakt ut för att hon inte ville sitta i barnstolen, Nea klagade på att hon fått för lite socker och kanel och skrek sen rakt ut när Alva klättrat upp på grannstolen och precis försökte sno hennes macka. Peter skrek rakt ut när Alva var en millimeter ifrån att välta ut kaffekoppen och jag, jag satt mest med avstängda öron (för att undgå ett totalt breakdown) och filurade på hur i hela friden jag hade kunnat tro att det skulle gå att sitta och äta en mysig frukost, stillsamt och rofullt med adventsljuset brinnande till julmusiken...

Men men, man får skratta åt det, släppa sin lilla vision á la tidningsuppslag och innerst inne vet jag ju att det faktiskt inte gör nått. Det fina i kråksången är ju inte alls att allting ser ut som ett uppslag ur senaste inredningstidningen, utan att det är min fina familj som väsnas, skriker, skrattar och snor mackor av varandra. :)

Och vi är kära, galna och mestadels lyckliga, med marmeladkladdiga små barnhandsavtryck på alla rostfria vitvaror och isolering och gipssivor lite här och var runt huset. :) Så långt ifrån glamour man kan komma alltså. ;) Men för att citera min kära vän Helen:

"-Vad är livet på en pinne?" 

Hoppas ni också hade en härlig tokrolig advent! ♥